det nya nya svarta

skiva 3:
interpol, antics, labels, 2004

det har varit många diskussioner om vilka som är det nya svarta. den mörka postpunkens bästa charlataner. vilka förvaltar joy division och magazines musikaliska arv bäst? editors har hypats över hängslespännena hemma i united kingdom, franz ferdinand fyller arenor och cut city prydde i alla fall ett par nme-omslag förra året.
men när hypen svalnat och det mesta genomskådats som tomma kopior har det alltid funnits ett band i härmasgenren som känts lite mer relevanta än de andra, lite mer på riktigt. interpol kommer inte ens från england, bara en sådan sak.

interpol var visserligen bara ett av tusen band som spelade mörk postpunkinspirerad ångestrock när de debuterade för 6 år sedan. men på debuten, turn on the bright lights, fanns låtar och textrader att hålla fast vid samt melodier som du aldrig ville sluta nynna på. interpol blev givetvis stadium/nme stora direkt med englandshype och utsålda spelningar på brixton academy direkt.

antics, andra albumet, som av många ansågs vara ett hafsverk när det kom är dagens nya svarta. albumet har inte samma subtila ångestladdade tyngd som debuten. här finner vi dock en lite mer fartfylld upprepning av debuten, med the cure och bahaus ständigt ekande i bakgrunden, jobbiga psykiska stämningar och texter om kokain och sex (allt i sin ordning med andra ord).

ingen skiva att förändra ditt liv, men två av de bästa borderlinehittarna du någonsin kommer att spy upp din middag till, de stavas "evil" och "slow hands". låtar som alltid kommer fylla dansgolv med svarta sneluggar, placebo har aldrig känts mer ruttna.
interpol är credd, den perfekta mixen av mörk engelsk postpunk förlaggd till new york, i en diskurs där television klassas lika högt som the sound och joy division för den delen.
på med kostymen och fram med kajalpennan och tävla om vem som kan dansa snyggast till "c´mere".